Modets historia

Kjolfållarna sjönk dramatiskt på 30-talet som en återspegling av den dystra stämning som rådde under denna tid av ekonomisk kris, av depression. Men, även om kjolfållarna sjönk så var just modet ett område som i övrigt trotsade de mörka, dystra tongångarna under detta årtionde. Detta blev en tid för den klassiska glamourens återkomst! Under 20-talet hade man lindat in och plattat till de kvinnliga kurvorna, nu ville modeskapare istället framhäva dem med nya skärningar i mjuka, följsamma material.

Kvinnorna hade fått en allt större plats i arbetslivet och behövde därför arbetskläder och dräkter i praktiska modeller och material. Dessa dräkter och klänningar var prydligt skräddarsydda med breda axlar och smala midjor för att skapa en slank timglassiluett. Kjolarna tillverkades ofta i tyger som rayon och ullcrepe. Den feminina, blommiga klänningen var ett mycket populärt enklare vardagsplagg.

Till fest ville kvinnorna ha klänningar tillverkade i glansiga och lyxiga satinmaterial, gärna i skimrande metallicfärger. Aftonklänningarna draperades i avancerade veck för att falla vackert och framhäva den kvinnliga, sensuella kroppsformen. Mitt i den mörka depressionens tidevarv skimrade aftonklänningarna....det fanns glamour! Kanske gav just detta, kreativiteten och skönheten inom modet, hopp  om att det var möjligt att skapa en bättre framtid.

Modet tar på 20 -talet det avgörande steget in i det moderna tiden. Raka, klara linjer, funktionalitet i förening med ett estetiskt egenvärde sörjer för att det - med variationer - fortfarande är aktuellt i våra dagars vardagsmode, respektive ständigt upplever en renässans.

Kvinnorna hade nu ben, med vilka de stod stadigt i livet eller kunde flanera på storstadensgator. De hade armar, med vilka de kunde styra bilratten, och kläder som gjorde det möjligt för dem att röra sig med den dynamik som det moderna livet inte bara tillät utan också fordrade av dem - arbete, sport och aktiviteter. De hade frisyrer som var förhållandevis lätta att  sköta, och hattar, som inte med svårighet måste balanseras på huvudet utan verkligen var ett skydd för bäraren.

Under kriget hade många kvinnor tvingats till större självständighet. De hade - ofta av nödvändighet, eftersom männen låg vid fronten - varit yrkesövande, och hade på så sätt blivit mer självmedvetna. Kvinnor sågs nu inte längre bara som en vacker eskort till männen i det offentliga livet utan betraktades självklart som självständiga personer. Nya yrkesområden uppstår för kvinnor - utöver hitintills, typiskt kvinnliga yrkena som barnflicka, hushållerska eller som sommerska kommer nu kontorsarbetet, som snart blir det klassiska kvinnliga arbetet och möjligtgör för tusentals moderna unga kvinnor att skapa sin egen, fri existens.

För sina många nya verksamheter behövde kvinnorna helt nya slags kläder, vilka gav dem rörelsefrihet och uttryckte deras nya självkänsla - inte minst det nya kroppsmedvetandet. Därför förändras på 20 -talet skönhetsidealen fullständigt när det gällde människans yttre. Plötsligt skulle kvinnorna inte längre utpräglat kurviga utan storväxta och slanka. Smala höfter, liten byst, litet huvud och långa ben blev ideal och väckte hos många av tidens observatörer intrycket att kvinnorna "förmanligades."

20 -talets stora namn inom modeskapandet är Coco Chanel, som egentligen hette Gabrielle Chanel. Med henne blir modet verkligt modernt. Chanel -modellernas enkelhet gjorde stormande succé i en tid, då de flesta kvinnor fortfarande gick omkring insnörda i midjan och överdrivet smyckade. Mot detta satte Coco Chanel sin uppfinning "den lilla svarta" och sin s k Chanel -dräkt. De kläder hon lanserade bidrog på ett avagörande sätt till att etablera den bild av kvinnan i samhället som idag tycks oss självklar. Hon ville hjälpa fram kvinnorna till emancipation genom att ta fram bekväma, sportiga kläder som passade till alla tillfällen. Hon arbetade för moderna självständiga kvinnor, vilket hon även sälv var.

Jean Patou  stod alltid en smula i skuggan av Coco Chanel. Med känsla för vad som låg i tiden ritade den skicklige affärsmannen och designern framför allt sportkläder och ett sportigt mode för moderna människor. Han klädde upp 20 - tales tennistjärna Suzanne Lenglen och isnpirerades av detta till att marknadsföra sportiga vardagskläder för kvinnor. Berömda blev hans smokingar, men också hans baddräkter och fritiskläder. I mitten av 20 -talet lanserade han sin första parfym med det vackra namnet "Amour-Amour", och "Joy" från 1929 finns än idag på marknaden. Patou var en av de första som gjorde modevisningarna till eftertraktade evenemang i samhällslivet och medvetet utnyttjade pressen för att lansera det egna namnet.

Jeanne Lanvin började sin verksamhet med hattkreationer och kläder för barn och tonårsflickor i mycket beekväma modeller. Fram till bröjan av 20 -talet hade barnkläderna istort liknat de vixna kläder - Jeanne Lanvin införde barnriktiga och ändå eleganta kläder, och styrde sedermera även dammodet i riktning mot de nya, ungdomliga formerna. Idag upplever vi igen knappt någon skillnad mellan kläder för barn och vuxna,  men det är inte längre det vuxna modet som sätter riktlinjerna, utan ungdomsmodet. När allt kommer omkring är vi alla klädda som ungdomar. Efter Jeanne Lanvin är det självklart för oss att inte längre välja kläder så mycket efter åldern utan att anpassa dem till värje människotyp.

Representativa för 20 -talets mode var också modeskapare som Augustabernad eller Louiseboulanger , och speciellt Madeleine Vionnet , som med avbrott förestod sin modesalong sedan 1912, och vars teknik med snedskärning många imiterade. Företagsandan och en tilltagande internationalisering inom modet mellan de två världskrigen medförde uppkomsten av ett stort antal modehus, av vilka några har kunnat hålla sig kvar i dags dato. De flesta är emellertid i stort utsträckning bortglömda.

Linktips:
Vintage fashion 1920-1930
1920´s Fashion

Bildkälla: Wikipedia
Modets historia under 1900 -talet, Gertrund Lehnert
Tidens tecken, kvinnans kläder i förhållande till sin omgivning, Tony&Claes Lewenhaupt

                                                  Edwardian korsett Bildkälla: Wikipedia

1900 -talet är ett århundrade av moderevolution. Klädernas linjer och former har i grunden förändrats sedan tidigare epoker. Visserligen tillhör förändringen modets väsen, och förändringen har gått allt snabbare under 1900 -talet. Ändå har ur modesynvinkel aldrig tidigare någon epok i så hög grad skilt sig från den föregående som 1900 -talet, som i sina samtliga yttringar skiljer sig från föregående århundraden.

Ett särskilt påfallande exempel på denna förändringen är längden på kjolarna. Under hela det västerländska modets historia räckte fållen på kvinnans kläder alltid minst till ankeln, om inte längre. Från den spanska guldåldern finns bevarad en typisk kommentar om drottning Isabella: "En drottning av Spanien har inga ben." Detta uttalande ägde i århundraden giltighet för alla kvinnor som höll på sig - benen måste vara osynliga. De doldes genom långa, vida, för det mesta mycket styva klänningar med otaliga underkjolar, och ve, om man såg en dams vrist.

Under 1900 -talet rör sig kjolfållarna ständigt uppåt eller neeedåt, men frånsett det nostalgiska maxi -modet på 70 -talet åkte de först på 90 -talet för en kort tid åter ner förbi vaderna. Sedan början på 1900 -talet är det en tydlig tendens att betona den "naturliga" kroppen, att klä den så att dess konturer syns och rörelsefriheten garanteras, medan många moderiktningar under föregående århundraden snörde i kroppen, förändrade dess form eller begravde den osynlig. Men är dagens måde verkligen "naturligare" är tidigare moden? Är det inte snararde så, att vad som anses vara naturligt ständigt omdefinieras, och då i samband med vad som vid varje enskilt tillfälle uppfattas som vackert - och socialt önskevärt? "Naturlighet" är ett föränderligt begrepp, och inget demonstrerar detta bättre än modet.

Charles Fredick Worth och början till haute couture
Fram till mitten av 1800 -talet var tillverkningen av kläder ett hantverk, utövat av sömmerskor och modister för damerna, som tillverkade varje klädesplagg efter individuella mått och önskemål. Dessutom kunde varje borgarfru sy, och i nödfall själva tillverka sina och sin familjs kläder, eller åtminståne sköta dem ordentligt. I de fattigare familjerna var sådana färdigheter livsviktiga, eftersom man knappast kunde kosta på sig att köpa kläder.

I mitten av 1800 -talet startade engelsmannen Charles Frederick Worth haute couturen i Paris och förändrade därmed modet i grunden. Han sydde inte upp kläder efter kundens önskemål, utan gjorde upp separata kollektioner som han presenterade för damerna i societen. För kunderna återstod bara att välja tyg bland antal kvaliteter och mönster, som Worth valt ut och som var exact anpassad till modellen. Som utpreglad individualist förverkligade Worth sina visioner av skönhet och elegans och lyckades så med konststycket att göra skräddaren till modeskapare och hantverkaren till konstnär. Han sydde inte längre klänningar utan skapade mode - han klädde drottningar och furstinnor, skådesspelerskor och rika borgerfruar. Hans smak blev en måttstock för societens smak, och hans kreationer,som alltid låg rätt i tiden, var ända in på 1920 -talen tongivande för couturen men hade också senare återkommande inflytande på yngre modeskapares kreationer.


Paul Poiret, konstnär och nydanare
Motviljan mot korsetten - om än knappast hälsoskäl - förenar förkrigstidens stora franska modeskapare. Det var Paul Poirets  strävan att förnya modet ur rent estetisk synvinkel. Hans speciella betydelse för modet alldeles början av seglet ligger i att han skapade en helt ny klädstil, som stod i diametral motsättning till prakten vid sekelskiftet och ändå ägde en otrolig utstrålning. det var Paul Poiret som genom sina modeller slutgiltigt avskaffade korsetten - dittills ett oumbärligt underplagg för varje välklädd dam. Han pläderade för den enligt hans mening naturliga skönheten i kvinnokroppen, som bara skulle med bysthållare och gördel - enligt nutida uppfattning liknade de faktiskt fortfarande krigsutrustningar, men uppfattades då som frigörelse.

Kläder skapade av Poiret böljade utmed kroppen och gav bäraren rörelsefrihet. Mönstret är taget från det begynnande 1800 -talets empire -stil, dräkter utan midja, som är sammandragna under bysten, varifrån dräkten faller rakt ner. Detta var sensationellt i en tid då modet betonade midjan. Poiret älskade tunika -plagg, han introduserade harembyxor, skapade ballongkjolar, använde kimonomönster till jackor och virade turbaner kring damernas huvuden.
 

Mariano Fortuny, orientalist
Till den mest välkända "orientalisterna" hör den spanskfödde, i Venedig bosatte modekonstnären Mariano Fortuny . Han inspirerades av grekiskt chiton till sina pliserade Delphos -klänningar i fjäderlätt, lysande siden. På senare tid kan man åter se imitationer av hans tyger, hos japanen Issey Miyake . Fortune skapade tunga brokad- eller sammetsdräkter i en stil som återfinns i italienska renässansporträtt, eller varierade mönster och former från fjärran östern. Han formgav själv sina tyger och tillverkade dem i egen atelje'.

I romanen "På jakt efter den tid som flytt" beskriver Marcel Proust den suggestiva tjusningen i Fortunys dräkter, som "troget efterapade de gamla förebilderna och ändå med en helt egen stil ... trollade fram ett av Orienten helkt genomdränkt Venedig, staden där man bar dem, och vars sol de frammanade bättre än relig i San Marcos skriv, med de turbanklädda gestalterna runt omkring och den mångfacetterade, brutna, hemlighetsfulla färg, som oupplösligt hör samman med denna stad."


Paus  under kriget
Första värdskriget avbröt det konstnärliga strävandena inte bara inom modet. I likhet med författare och målare blev många modeskapare uttanga till krigstjänst eller anmälde sig frivilligt. Men även för de som kunde fortsätta arbetet ändrades förutsättningarna genom det spända läget vad knappheten på material, åtminståna vad gäller vardagsklädseln. Kvinnornas kläder blev till en början striktare och mera ändamålsenliga. Smala silhuetter, något kortare kjolar bestämde bilden. Hattarna blev mindre och änklare, frisyrerna mer okonstlade.

Men sedan kom under några år den s k krigskrinolinen - en vid skjol som bara sträckte sig till vaderna eftersom kvinnorna måste kunna röra sig - med flera stärkta utstående underkjolar. Krigskrinolinen levde vidare i den s k stillklänningen, ett slags aftonklänning, som framför allt gjorde den franska modeskaparen Jeanne Lanvin  berömd på 20 -talet.

Bildkälla: Wikipedia
Modets historia under 1900 -talet, Gertrud Lehnert
Tidens tecken, kvinnans kläder i förhållande till sin omgivning, Tony&Claes Lewenhaupt